MIN VÄN, NILS

1922-1977

Det här är inte hela historien, men det är en del av den. När Empire State Building invigdes i New York 1931 var morfar 9 år gammal. Han pratade ofta om när han jobbade på äggcentralen i Halmstad ett par år efter det, i mitten på 1930-talet. Då brukade kaptenerna fylla honom när han levererade till fartygen i hamnen. En sup här, en annan där. Han var tretton år gammal.

När han fyllt sexton gick han och kompisarna fram och tillbaka på stråket i Halmstad under sommarkvällarna. Det var fyrtiotal. Strax innan skymningen träffade han en dag Elsa. Mormor. De gifte sig kort senare, efter att ha fått tillåtelse från kungen. De var inte gamla nog och då var det så man gjorde. Ja, han visade mig brevet från kungahuset flera gånger.

När LP-skivan uppfanns 1948 hade han fyllt 26. Men dansa tyckte han inte om att göra. Det sa han flera gånger. Och när Rosa Parks utförde sin berömda protestaktion på en buss i Montgomery 1955, så var han 33, och när Neil Armstrong satte sin fot på månen 1969, så var morfar 47. Då hade han redan fått alla sina tänder utdragna. Han hade nästan strukit med i influensan man kallade asiaten bara ett par år tidigare.

Berlinmuren revs 1989. Morfar firade sin 67:e födelsedag. Rena ungdomen. Och när raketerna sköts upp under millennieskiftet hade han fyllt 78.

När mormor blev sjuk i demens 2004, så fick hon till slut flytta till ett vårdhem i andra änden av staden. Morfar var då 85 år, men han åkte till henne varje dag, trots att han knappt kunde gå för sin reumatiska värk. Han åkte dit varje dag. Året om. Han steg upp på morgonen, åt frukost och ringde sedan efter en taxi. Sedan satt han där ute och höll henne i handen från tidig förmiddag till kväll, även sedan hon inte visste vem någon av dem var. De hade varit gifta i mer än sextiofem år och han återvände till stolen vid sidan om henne fram till den där sista morgonen. Det var som att se en helt annan man än den morfar jag växt upp med, för det fanns en omätbar mjukhet i varje ord han sa. I varje rörelse. Jag gråter bara jag tänker på det nu. Hon satt i en fåtölj och han på en stenhård pinnstol vid sidan om henne. Hand i hand. Det var som om han bara visste vad han behövde göra.

År 2014 sa han till mig: ”Conny, jag hade en vän 1937. Jag har aldrig mer haft en sån fin vän. Han hette Holger. Jag har undrat hela livet var han blev av.” Slumpen ville oss väl, för jag hade min mobil med mig och det visade sig att Helmer levde. Han bodde i Göteborg. Morfar ringde upp honom och sa: ”Hej, min vän – vet du vem det här är?” De hade inte talat på mer än 75 år, men hade ett fint samtal den dagen. När morfar ringde honom ett par veckor senare var numret uppsagt. Helmer hade gått vidare.

I höstas sa morfar en dag till mig, som ur det blå: ”Sånt är livet om solen är randig på tvären." Jag svarade: ”Det stämmer nog.” Sedan tittade vi på den lätta snön som föll utanför fönstret. Snöflingorna. Han åt sitt wienerbröd och drack en kopp kaffe. Så där var det oftast. En gång varannan vecka satt jag där, om allt ville sig väl. Han pratade om Rögle och var tacksam över att man kom. Att man var där. Inte var det enkelt att hinna alltid, och ibland suckade man tungt över att allt skulle hinnas med.

För en och en halv vecka sedan åkte jag hem till honom. Ännu en lördag. Han åt en semla. Han drack sitt kaffe. Han var lite tröttare än annars, nu 94 ½ år fyllda. Jag stannade lite längre än vanligt eftersom det gått någon vecka mer än vanligt sedan förra besöket. Två dagar senare ringde man från hemtjänsten och sa att han blivit inlagd. Jag ringde dit, talade med honom. Han var svår att förstå. Så jag åkte dit i lördags, men då var han inte längre kontaktbar. För säkerhets skull hade jag tagit med mig en stor bluetooth-högtalare, som jag streamade Sten-Åke Cederhök genom. På andra sidan bron, om och om igen. På hög volym. Jag vet inte om han hörde det, men jag hoppas det. Resten av avdelning gjorde det säkert iallafall. Hans älsklingslåt.

Och ja. Sedan. Just idag, denna långa onsdag, så ringde min syster och sa att jag kanske ändå borde komma idag också. Han var lite annorlunda. Svagare. Jag tog en taxi från Helsingborg nästan direkt och gick raka vägen upp till avdelningen, men stannade i deras kök och drack ett glas vatten. Spillde på golvet och fick torka upp efter mig. Sedan tog jag en kopp kaffe också, kladdade med mjölken. När jag kom bort till hans rum hade han dött trettio sekunder tidigare. Trettio sekunder. Om jag hade gått raka vägen dit hade jag kunnat säga hej då till honom.

Trettio sekunder. Trettio. Mät den tiden. Mät hjärtat. Mät den avgrunden, som aldrig går att korsa.

Lyckligtvis var min syster redan där och hon hade sagt att jag var på väg. ”Conny kommer strax.” Hon höll hans hand när han slutade andas.

Tänk vad som ryms i ett liv. Så mycket kärlek, så många förluster. Så många dagar att sortera. Men nu är det sagt. Nu är historien berättad.

Det här var min morfar. Det här var Nils.

Du finns som en stjärna i mitt öga.

Det gör du länge än.  

Älskade vän.

Morfar.